Sveriges nya invandringsforum


Terrorattentatet med en självmordsbombare som sprängde sig själv till döds mitt i centrala Stockholm har väl knappast undgått någon. Det hela kunde ha slutat mycket illa då han hade tre olika bomber och SÄPO har en teori om att han hade tänkt spränga den ena på Åhléns och en annan på Centralstationen, båda fullpackade med folk.

Ryggsäcken han hade med sig var full av spik och skruv och en sannolikt explosiv vätska, de tolv rörbomberna i hans bombbälte var fyllda med metallkulor för att skapa så stor skada som möjligt på folk runtomkring honom. Förödelsen hade blivit total med sannolikt 100-tals skadade och döda om allt gått enligt planerna. Tur i oturen var dock att en rad misstag ledde till att han endast sprängde sig själv till döds. Dels hann han inte fram till de tänkta folktäta platserna, dels detonerade bara en av de tolv rörbomberna och dessutom stod han mot en husvägg vid explosionen, vilket minimerade splitterspridningen.

Nu ryter den liberale debattören Dick Erixon ifrån mot den politiska korrektheten i Sverige, appropå terrorattacken. I en debattartikel på DagensPS.se, med rubriken Sverige har blundat för extrem islamism, inleder han:

I den politiska korrekthetens namn har politiker och medier blundat för det hot som fundamentalismen utgör. Kan vi nu, som sista land i världen, ta islamisternas våld på allvar?

..och citerar professorn i polisvetenskap i Oslo, Tore Bjørgo, som till Dagens Nyheter sagt:

– Sverige har inte velat peka ut den religiösa extremismen och radikaliseringen som ett problem. […]

Enligt Bjørgo har Danmark en brutalt öppen diskussion om militanta islamister. I Sverige är förhållandet det motsatta; här ligger fokus på militanta nynazister, menar han.

– Mitt intryck är att Sverige lider av beröringsångest. Man har inte velat sätta problemet på kartan.

Han fortsätter:

En klok analys jag helt delar. Massmedier och gamla partier har låtit sig skrämmas till tystnad av sådana som religionshistorikern Mattias Gardell och riksdagsman Mehmed Kaplan (MP) som med gäll röst skriker islamofobi!! varje gång någon påpekar att dödligt våld utövas i islams namn.

Vidare ställer han sig frågan varför självmordsbombaren valde just Sverige som mål:

Varför genomfördes terrordådet här istället för där han bodde i England, som står betydligt högre upp på al-Qaidas hatlista än Sverige?

Därför att säkerheten är så slapp, likgiltig och naiv i Sverige. Här hade även en tafflig amatör som den här extremisten goda chanser att lyckas. Här mötte han inget motstånd. För enligt det ingrodda svenska självbedrägeriet finns inga självmordsbombare eller islamistiska extremister. Iallafall inte i Sverige. Här är vi ju alla så snälla och goda.

Läs hela debattartikeln här.

SD kräver riksdagsdebatt om islamism

Samtidigt släppte idag Sverigedemokraterna ett pressmeddelande där de begär en ”extra riksdagsdebatt om våldsbejakande islamistisk extremism”. Partiledare Jimmie Åkesson kommenterar:

– Det finns idag ett stort allmänintresse för en debatt kring dessa frågor. Människor vill veta hur vi politiker ser på den extremistiska islamismen och hur det preventiva arbetet ska se ut. Säpos rapport, självmordsattacken i Stockholm och att den första terrorrättegången genomförts är händelser som föranleder vår begäran. Det är min förhoppning att vi kan få till en debatt i riksdagen före jul.

Redan ikväll blir det dock direktsänd debatt om våldsamma islamister i programmet Debatt som sänds 20:30 på SVT2.

”Vi måste prata öppet om fanatisk islamism i Sverige”. Det säger debattören Nima Dervish efter självmordsbomben i Stockholm. Han möter bland andra konstnären Lars Vilks.

Annonser

Sveriges radios fördjupande nyhetsprogram Studio Ett i P1 tog igår upp hur hedersmordet på Jian tystas ned av etablissemanget. Man är politiskt korrekt och vågar inte ta upp känsliga ämnen av rädsla att gynna Sverigedemokraterna, resoneras det. I inslaget intervjuas en mamma till en av Jians klasskamrater, som berättar om en, av sina manliga kurdiska släktingar, hårt kontrollerad flicka som inte fick ha svensk pojkvän eller ta en fika med kompisarna efter skoltid.

Hedersmordet på Jian, varför så tyst?

För några veckor sedan mördades Jian av sin pappa. Pappan angav till polisen att han högg ned sin dotter för att upprätta sin heder. Han tyckte att hennes livsstil hade dragit skam över familjen. Hör Sara Mohamed, ordförande för föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, som tycker att engagemanget mot hedersmord i Sverige har klingat av sen mordet på Pela och Fadime. Reportage av Katarirna Gunnarsson.

I en av kommentarerna på SR:s hemsida ställs en relevant fråga:

Var är alla högljudda feminister?

Gudrun Schymann o co brukar inte vara svårflirtade till mikrofoner, morgonsoffor och debattsidor i alla möjliga sammanhang. Men kring detta barbari, som bevisligen skördar liv och lem, är det knäpptyst. Tänk vilket pris i mänskligt lidande de är villiga att betala i den heliga svenska politiska korrekthetns namn. Fy f-n rent ut sagt.

Andreas S

På SVT Debatt är Sara Mohammad, ordförande Riksföreningen Glöm aldrig Pela Och Fadmie (GAPF) samt Ann Kristin bladh, Journalist och styrelseledamot GAPF inne på samma spår med debattartikeln ”Feministerna har svikit offren för hedersförtryck”. Även på Newsmill diskuteras ämnet av flera debattörer.

Niqab och stenkastning

Studio Ett har även tagit upp fler invandringsrelaterade ämnen de senaste dagarna:

Schweiz kommer att utvisa brottsliga invandrare

Invandrare som till exempel gjort sig skyldiga till våldtäkt, våldsbrott och missbruk av socialhjälp kommer snart att utvisas automatiskt från Schweiz. Det står klart efter en omröstningen i Schweiz i söndags. Bakom initiativet står landets största parti, högerextrema Schweiziska folkpartiet (SVP). Samtal med Per Töresson, svensk ambassadör i Bern, Schweiz. 16-timmen

Oro och bränder i Rosengård…

…är en vanlig tidningsrubrik dom senaste åren. Brandmän som utsätts för stenkastning, hot och våld och lika vanligt berättelser om frustrerade ungdomar. Till slut fick räddningstjänsten nog och öppnade för drygt ett år sen en helt ny brandstation i Rosengård. Tanken är att bygga en sorts länk mellan invånarna och brandmännen. Möt Braem Sager, socionom och samordnare räddningstjänsten Rosengård. 16-timmen

Förbud mot att bära Niqab i skolan?

Förra året anmälde en kvinna som började en barnskötarutbildning i Stockholm gymnasieskolan till DO eftersom studenterna förbjöds att bära slöja som täcker ansiktet. Nu har diskrimineringsombudsmannen Katri Linna kommit fram till att det är diskriminering att utestänga en elev från en utbildning bara för att hon bär slöja för ansiktet. Dock skulle ett generellt förbud mot att bära Niqab i skolan strida mot lagen menar DO. Medverakr gör Katri Linna, diskrimineringsombudsman och Lotta Edholm, (FP) Skolborgarråd. 17-timmen

Rodney Åsberg, docent och forskare i utvecklingsfrågor skrev i helgen en intressant och tänkvärd debattartikel på Newsmill som ger ett annat perspektiv på Sveriges så kallade humana flyktingpolitik.

Under rubriken ”Ett försök att förklara vår invandrarpolitik för ett gatubarn en natt i Pakistan” skriver han:

Tillbaka till gatan i novembernatten. Jag ska försöka förklara sakernas tillstånd för Tahira och samtidigt reda ut mina egna tankar. Är det någon som bryr sig? Nja, inte dom som drar russinen ur kakan förstås. Och lever gott på den s.k. ”generösa invandringspolitiken” som är så generös mot ett ringa fåtal av världens fattiga.Eftersom inte alla fattiga och behövande kan komma till Sverige så sker det förstås ett urval. Hur sker urvalet? Var sker urvalet? – Skulle Du, Tahira kunna komma ifråga?

Han går även in på invandringens kostnader och hur fördelningen sker.

Och de som är så där väldigt engagerade – de lever ofta själva på pengarna till invandringen – hävdar gärna att invandrar- och flyktingpolitiken inte kostar någonting. Den går t.o.m. med vinst!. Men förstår Du. Detta är en väldigt känslig fråga hemma i Sverige. Påstår man att det kostar något, blir man lätt kallad rasist och främlingsfientlig. Och det är nästan värre än att kallas kommunist. Säger man att det inte kostar något – utan att alla är vinnare- ja då är man en väldig god människa.

Nedanstående videoklipp med Roy Beck från NumbersUSA berör samma ämne.

Illegal eller papperslös?

En annan sak man som läsare slås av, vad gäller invandringsdebatten i media, är ordvalet. En rubrik i dagens DN lyder ”Illegal invandring minskar i Europa”. Varför heter det alltid ”illegala invandrare” när det handlar om andra länder än Sverige, när samma grupp sen kallas ”papperslösa flyktingar” i Sverige? Båda grupperna vistas i landet olovligen och borde därför benämnas lika. Tänk efter hur media använder värdeladdade ord för att skapa opinion i flyktingfrågan. Vem skulle du som läsare tycka mest synd om – en ”illegal invandrare” eller en ”papperslös flykting”?

Är det månne de första trevande stegen mot en öppen debatt om invandringen och det mångkulturella Sverige vi kan skönja i och med den debattartikel av statsvetare Lisbeth Lindeborg som publiceras i dagens GP? Hon skriver följande:

I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturen.

Hon drar även paralleller till sitt ena hemland, Tyskland:

I Tyskland konstaterade förbundskanslern Angela Merkel härförleden att projektet multikultur misslyckats. I stället för att underlätta integrationen av landets invandrare har multikultur som den praktiseras bidragit till uppkomsten av parallellsamhällen vilka ytterst underminerar samhällsfriden.

Merkels utsaga och vetskapen om misslyckade integrationsförsök i samtliga europeiska stater ger oss anledning att fråga vad begreppet multikultur innebär. En annan fråga är hur var och en av oss uppfattar begreppet och om våra föreställningar överensstämmer med verkligheten.

Lågt i tak i svenska debatten

Vidare jämför hon situationen i Sverige med den i Tyskland, där Merkel ju börjat bryta tabun och tala om det mångkulturella samhällets misslyckande, till det svenska etablissemangets stora fasa.

Till skillnad från Tyskland är det påfallande lågt i tak när det gäller att diskutera det problem som invandringen är för både ursprungsbefolkning och för invandrarna. I Tyskland däremot hoppas man att genom en intensiv och konstruktiv diskussion, där alltfler tabun nu slängs över bord, att slippa hamna i samma situation som Holland, Danmark och Sverige med ett högerpopulistiskt parti i tyska Förbundsdagen.

Hon tar även upp den tyska dokumentären ”Kampf im Klassenzimmer” där en slags ”omvänd rasism” finns, med muslimska elever som trakasserar de tyska.
De svenska feministerna får sig även en känga för att inte våga debattera frågan om kvinnors utsatta situation i familjer där hederskultur råder. Med spåret kvar i den tyska politiken fortsätter hon:

I Cohn-Bendits efterföljd avvisar också Cem Özdemir, nuvarande partiordförande för De Gröna och själv av turkiskt ursprung, parallella samhällen. Utan undantag måste alla som bor här i landet, framhåller han, anpassa sig till tyska lagar, det tyska rättssystemet och det tyska språket som grundspråk. Socialdemokratiska SPD:s ordförande Sigmar Gabriel uttalar sig på samma sätt.

Avslutningsvis skriver hon:

I första hand handlar det om att integrera – inte assimilera – de invandrare som bor i landet och kämpa för ett ansvarsfullt samhälle. Ty, sammanfattar Ates i sin bok: Multikulti, som det hittills praktiserats, är inget annat än organiserad ansvarslöshet.

Hur det ska gå till att integrera, istället för att assimilera invandrare lämnas dock därhän. I de flestas öron är det dock just att ”anpassa sig till tyska lagar, det tyska rättssystemet och det tyska språket som grundspråk” som är vad assimilering innebär (avseende invandrare i Tyskland i detta fall). Det vill säga att ta seden dit man kommer. Motsatsen är vad vi ser i Sverige idag där vi, med hänvisning till religionsfriheten, ger vissa invandrargrupper undantag från svenska seder och regler.

Idag kom två domar som slagits upp stort i bland annat de båda kvällstidningarna. Båda gäller överklaganden av tidigare fällande domar och även uppmärksammade mediafall med stort allmänintresse. Skillnaden är dock att i det ena fallet är gärningsmannen en man med ett svenskklingande namn som både Aftonbladet, Expressen och andra tidningar publicerar med fullständigt namn och bild. I det andra fallet har gärningsmannen ursprung i Mellanöstern och där pixlas hans ansikte till oigenkännlighet samtidigt som hans namn lyser med sin frånvaro i samma tidningar.

Frågan man givetvis ställer sig är varför media inte är konsekventa och publicerar namn och bild i båda fallen, alternativt pixlar och mörkar namn i båda.

”Ett enskilt fall” kan förstås kritikerna hävda. Men för den som hängt med ett tag har sedan länge ett tydligt mönster utmejslat sig i svenska mediers etnicitetsförmedling. I svensk media lyser brottslingar med invandrarbakgrund med sin frånvaro och när invandrargäng i förorten kastar sten på ambulans och brandkår talas det om ”ungdomsgäng”. När däremot Maud Olofsson (C) talar om arbetslösheten är det plötsligt relevant att särskilja på ”ungdomar” och ”invandrare”. För man kan ju inte vara både ungdom och invandrare?

Enda gången det blir relevant att använda begrepp som ”invandrare”, ”utländsk härkomst” eller liknande i media är när det handlar om offer eller hjältar. Detta mönster är mycket tydligt för den som följt nyhetsrapporteringen och de stora brottsfallen de senaste fem åren.

En annan fråga man kan ställa sig är vem det gynnar att media mörkar och tonar ner brottslingar med invandrarbakgrund. Istället för att lägga alla fakta på bordet och låta läsaren tänka själv ägnar sig svensk media helt ogenerat åt opinionsbildning i invandringsfrågan, när endast artiklar där invandrare framställs i positiva sammanhang tillåts. Detta, tillsammans med frånvaron av kritik mot den förda invandringspolitiken, är ett av svensk medias allvarligaste trovärdighetsproblem, som bland annat gett upphov till otalet invandringskritiska bloggar.

Svensk vs. utländsk media

Om man lyfter blicken och ser det i ett större, mer internationellt, perspektiv kan man konstatera att det i stort sett bara är svensk media som sysslar med detta mörkande av invandrarbrottslingar. Det kan handla om delar av polisens signalement, som antyder att gärningsmannen ej är etniskt svensk, som plockas bort, eller så är det ett utlandsklingande namn som tas bort och bilder som pixlas för att få läsaren att tro att det är en etnisk svensk som är gärningsman. Läser man istället våra nordiska grannländers medier så existerar inte någon dylik censur. Där kan man t.ex i dansk media läsa om våldtäktsmän med ”arabiskt utseende” eller för att ta ett färskt exempel från norsk media om att ”80-90 prosent av vold, utpressing, narkotikasalg, købråk og trusler startes av folk med ikke-norsk bakgrunn”. Något liknande i svensk media vore förstås otänkbart.

I Sverige saknas en öppen och ärlig debatt kring baksidorna av invandringen och det mångkulturella samhället, för det finns alltid två sidor av ett mynt. Istället är det något tabubelagt som tystas ned och inte får diskuteras i det offentliga rummet.

Vad är då syftet med detta mörkande och censur av brottslingar med utländsk härkomst? Förmodligen är man rädd att läsarna ska bli mer kritiskt inställda till den förda invandrings- och integrationspolitiken, vilket skulle gynna det enda politiska parti som öppet vågar kritisera densamma, nämligen Sverigedemokraterna. Det är uppenbarligen så viktigt att upprätthålla illusionen av det välfungerande mångkulturella samhället att det är värt priset att tumma lite på sanningen.

Janne Josefsson bekräftar det journalistiska sveket

Den rutinerade journalisten Janne Josefsson, mest känd från SVT:s Uppdrag Granskning, har vid ett par tillfällen berört detta ämne och bekräftat hur Sveriges journalister mörkat problematiken i det mångkulturella samhället och gett en förskönande beskrivning av verkligheten. Nedan hörs han i en intervju från Sveriges Radios dokumentär ”Tensta ligger mitt i Sverige” som sändes i maj 2010.

Även Leif GW Persson, med mångårig erfarenhet av brottsfall, konstaterade i ett avsnitt av Efterlyst att media mörkar invandrarbrottslingar. Leif GW har dessutom redan den största delen av sin karriär bakom sig och således inte mycket att förlora på ett sådant uttalande.

En klassisk milstolpe i denna debatt är Gunnar Sandelins DN Debatt-artikel ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” från 2008.

Frilansjournalisten Christer Bofeldt skrev ganska exakt ett år före riksdagsvalet 2010 en debattartikel på Newsmill, som även publicerades på Journalisten.se med rubriken ”Nu måste vi diskutera invandrarpolitiken på allvar”.

Det blev dock aldrig någon diskussion om invandringspolitiken under valrörelsen och vi ser i senaste SIFO-mätningen hur Sverigedemokraterna, det enda parti som vågar ta upp invandringsfrågorna ur ett kritiskt perspektiv, ökat sedan valet och nu ligger på 6,9 procent. Dags att sluta sopa frågan under mattan. Så här skriver Bofeldt:

Nu måste politikerna och vi journalister ta vårt ansvar och diskutera och debattera invandringen och dess politik. Idag vågar varken vi journalister eller våra folkvalda politiker ta upp denna fråga. Den är idag så infekterad, att om man tar upp frågan i detta så blir man kallad rasist . Men det är inte bara vi journalister och politiker som måste acceptera en öppen debatt utan även rasistiska organisationer, vänstergrupperna, antirasister och inte minst invandrarna själva. Alltså måste vi enas alla om att debattera o granska invandrarpolitiken.

Men det är vår medborgarplikt och våra politiker att kunna diskutera en fråga som engagerar hela samhället, och vi kan inte göra som Aftonbladet o SVD försöka tysta ner en organisation som har sin politiska inriktning på invandrarpolitiken. Aftonbladets och SVD:s åtgärder att nobba annonser skapar bara irritation och ökar fördomarna om invandrare och missgynnar politikerna i invandrarfrågor men gynnar dom rasistiska organisationer. Om vi inte tar vårt ansvar och diskuterar invandringen helt öppet och att antirasister vänsteraktivister och inte minst invandrarna själva accepterar detta kommer invandrarhatet öka och vi får många konflikter som blir svårlösta för samhället.

Ett färskt exempel hur vi journalister inte skall agera är journalisten Anna-Lena Lodenius debatt artikel i aftonbladet den 19 september där hon påstår i sin artikel att om vi stoppar Sverigedemokraterna genom att inte införa deras politiska annonser m.m. så tystar vi rasismen också. Även om Sverigedemokraterna inte är ”rumsrena” i det demokratiska samhället så är det absolut fel att tysta ner, det är mer lyckat och framgångsrikt att föra en öppen debatt.

Många svenskar har stora fördomar om invandrare . För att få bort dessa fördomar är det viktigt att vi ventilerar och diskuterar. Om vi inget gör nu så får vi se sådana händelser som vi sett det senaste halvåret, Rosengårdskravaller, Mordbränder i flyktingförläggningar, bilbränder m.m. i Göteborg bli vardagsmat i nyheterna. Och fördomar mot invandrare ökar vilket kan gynna organisationer som Sverigedemokraterna, Nationell front mm som i sin tur kan sätta vårt demokratiska samhälle i fara.

Ett intressant avslöjande, som många av oss redan anat, kommer från Thomas Nygren som är journalist, föreläsare och lärare, i en debattartikel på Journalisten.se.

Allt för många journalister har i åratal undvikit att publicera nyheter om flyktingar som inte ansetts politiskt korrekta.

I början av 90-talet arbetade jag som reporter på en lokaltidning i Mellansverige. Utanför huvudorten fanns en flyktingförläggning där det kom rapporter om stölder från boende runt förläggningen. Jag föreslog att vi skulle undersöka tipsen. Men min chef sa nej. Att publicera skulle bara ”bekräfta människors fördomar”, menade han. Så i stället för att sakligt rapportera nyheten lämnades fältet öppet för byskvaller och rykten. En utmärkt grogrund för fördomar.

Jag har under åren pratat med flera kolleger som helst undviker att skriva om flyktingar, kravet från chefer att skriva ”flyktingvänligt” är mer eller mindre uttalat. Resultatet av denna politiska korrekthet är att allmänheten alltför ofta inte fått saklig information om den verklighet som de upplever. Detta har bäddat för Sverigedemokraterna som har kunnat hävda att rapporteringen styrs av en medieelit som ”inte vågar säga sanningen” om invandringens baksidor.

I en levande demokrati måste vi kunna debattera och skriva om invandringens positiva och negativa sidor på ett sakligt och öppet sätt.

Detta är allvarligt eftersom journalisternas uppgift är att skildra verkligheten som den ser ut, utan att undanhålla information eller systematiskt vinkla vissa områden så gravt att det i slutändan ger en felaktig bild av hur samhället ser ut.

Etikettmoln